Ekonomiskt och socialt var Sverige och Finland länge
fattiga och outvecklade periferier av Europa. Skattningar av
bruttonationalprodukten (BNP) tyder på att Sverige ännu under 1870-talet hade
en BNP som hörde till de lägre i västra Europa, och något högre än i Finland.
Idéer och innovationer, de som nådde fram, har förmedlats hit med fördröjning
från utlandet och av de utlänningar som valde att bosätta sig i Norden. Norden
har för sin utveckling varit beroende av kompetens, kapital och arbetskraft
från utlandet.
Hobsbawn menar att år 1848 fanns det bara en
fullständigt industrialiserad ekonomi, den brittiska, som även behärskade
världen. Maskinålder hade i Storbritannien blivit till stålålder, präglad av
massproduktion och storföretag, även kallad den andra industriella
revolutionen. Den stora industrialiseringsvågen i Sverige och Norden kan
dateras från omkring 1870. Ännu 1850 hade 80 procent av befolkningen sitt
levebröd av jordbruket, hantverket sysselsatte 4-5 procent, bergsbruket 3,
manufakturer drygt 1 procent. Fram till 1900 var jordbrukets andel av BNP
större än industrins. Antalet sysselsatta inom jordbruket var fler än inom
någon annan sektor in på 1930-talet. Jordbrukets kraftiga expansion från
1800-talet medförde ökat välstånd och bidrog till befolkningens försörjning.
Agrara revolutionen frambringade även motsättningar mellan en bondeklass och
ett jordproletariat, som levde i fattigdom och saknade kontinuerligt arbete. I
jordbrukets underklasser återfinns arbetarklassens historiska rötter. Freden,
vaccinen och potäterna nämns som orsaker bakom den kraftiga
befolkningsökningen. Detta skapade mer och ung arbetskraft, och fler
konsumenter.
Napoleon färdades inte fortare än Caesar.
Förändringen i hastighet skedde nu inom kommunikationerna; järnvägar,
vattenvägar, vägnät. Ytterligare en större förändring var ökningen i allmän
handel och migrationen. Invandringen till städer och industriorter, och
utvandringen började komma igång. Mellan 1840-1930 emigrerade mer än en miljon
människor från Sverige till huvudsakligen Nordamerika. Vid 1900-talets början
beskrivs Sverige som ett befäst fattighus.
Finland blev 1809 av det koloniala oket, och
industrialismens genombrott blev verklighet under det mer upplysta ryska styret.
Största marknaden fanns också i öster, speciellt i metropolen St Petersburg.
Industrialismens genombrott i Sverige har
traditionellt förklarats med god konjunktur inom trävarubranschen, importerad
teknisk kunskap, utländska järnvägslån. Som inhemska faktorer lyfts fram
kapitalackumulationen och liberala reformer i näringslivet. Generellt kan man
säga att en faktors och de tekniska förklaringarna har minskat i betydelse och
numera betonas efterfrågans betydelse, även den inhemska. Marknadsläget för svensk
trä, järn och stål var gynnsam när industrialismen tog fart i Europa.
Reformer i jordbruket slog sönder bygemenskapen. De
av befolkningsöverskottet som inte hade pengar till biljett över havet,
sammanfördes i fabriksbyggnader och började underordnas maskinen. Järnvägar och
industrin införde en ny tidsuppfattning, och fabriksvisslan började bestämma
över människan. Elektriciteten och glödlampan besegrade mörkret, och förlängde
arbetsdagen. Arbetstakten ökade, arbetsdelningen blev skarpare och arbetsdisciplinen
hårdare, och arbete och fritid åtskiljs.
Sverige och Finland - Östnorden
Trots att Sverige och Finland i ett västeuropeiskt
perspektiv länge var ekonomiskt outvecklade länder hade de tidigt en
förhållandevis väl fungerande statsorganisation. Finland och Sverige har en
mycket liknande uppbyggnad av samhällets institutioner, rättsväsen,
statsadministration och undervisningsväsen. Den historiska bakgrunden till
likheten är förstås att Finland blev en del av det svenska riket sedan
erövringen från 1200-talet till 1809. Som ett autonomt storfurstendöme från
1809 bevarade Finland sin institutionella uppbyggnad från den svenska tiden,
och rättssystemet och 1734 års lag blev gällande ända till 1919.
Samhällsinstitutionerna är till den grad lika att forskare talar om de två
länderna såsom Östnorden i motsats till Västnorden bestående av Danmark och
Norge.
Kulturellt är den största skillnaden på grund av att
finskan och svenskan hör till olika språkfamiljer. Lingvister har framhållit
att även om språken är olika varandra, är de semantiskt, dvs till sitt
betydelseinnehåll ganska lika varandra. Klinge påpekar att det finska
skriftspråket konstruerades av personer som kunde och talade svenska, en
omständighet som knappast var utan konsekvenser.
De kulturella differenserna inom samma land är också
betydande. I Finland har det i flera avseenden existerat stora skillnader
mellan östra och västra Finland. Den gräns som år 1323 vid freden i Nöteborg
drogs från Karelska näset till norra Österbotten förblev genom århundraden en
viktig etnologisk och kulturell gräns. Västra Finland har ifråga om både
materiell kultur och folkliga föreställningar haft mycket gemensamt med
Svealand medan både Götaland och östra Finland på vart sitt sätt representerar
en annorlunda folkkultur.
Emigrationen som säkerhetsventil
I det svenska samhället uppträdde två
utvecklingsfaktorer, som så att säga på naturlig väg löste den obesuttna
befolkningens problem. Den ena var emigrationen till Nordamerika, och den andra
var den begynnande industrialiseringen. Efter 1850 var utvandringen från
Sverige till Nordamerika bland de största i Europa. Med Irland och Norge hörde
Sverige till både de första och mest åderlåtna utvandringsländerna i Europa.
Utvandringen i Sverige kulminerade under 1880-talet,
då den just börjat i Finland. Det är vanligen emigranternas hårda öden som
brukar beskrivas men det förtjänar att betonas att många av dem i själva verket
undvek att bli obesuttna och fattiga på landsbygden. Emigrationen från Sverige
till Nordamerika omfattade ca 1 300 000 individer medan motsvarande siffra i
Finland var 400 000. I Sverige var utvandringen särskilt stor i Småland, och i
Finland var den starkt koncentrerad till Österbotten. I Finland utgjorde de
mellan 1850 och 1910 utvandrade 7.7 procent av befolkningen och i Sverige 17.5
procent.
I Finland levde lantbruksproletariatet länge kvar
med många konsekvenser för samhällsutvecklingen. En bakgrund till kampen om
makten 1918 (klasskriget, inbördeskriget, frihetskriget) var utan tvivel
förekomsten av ett stort landsbygdsproletariat. De stora jordreformerna innebar
lösningar på problemet men konsekvenserna visade sig länge i form av konflikter
i Finlands samhällsliv. Det fanns alltså historiska faktorer som också efter
1945 främjade en utvandring från Finland till Sverige. Dels fanns det stora
likheter i ett agrart och av bondesamhället dominerat förflutet, dels hade
utvecklingen under slutet av 1800-talet i Finland skapat långtida sociala och
ekonomiska problem, som många kunde undvika vid en utvandring till Sverige.
Det svenska lyftet
Åren kring 1917 är en revolutionär tid.
Hungerkravaller och jättedemonstrationer präglar landet. I Stockholm sitter
regeringen – liberaler och socialdemokrater – i krismöte. Överståthållaren
meddelar att regementen förlagda i staden är opålitliga varför order utgått om
att plocka bort slutstyckena från deras gevär. Även soldaterna vill revolution.
Den ekonomiska kampen fördjupas och övergår i en
politisk strid. Från krav på högre lön till krav på allmän rösträtt, republik
och socialism. Det demokratiska genombrottet vanns av arbetarna, men
inskränktes till ett minimun av den högersocialdemokratiska partiledningen.
Resultatet blev en kompromiss som gav manlig och kvinnlig allmän rösträtt till
riksdag och kommuner, men där fortfarande valbarhetskraven till första kammaren
gav vissa konservativa garantier. Väljarkåren vid andrakammarvalen omfattade
bara 54 procent av vuxna befolkningen, monarkin bestod och första kammaren
försvann först år 1970. År 1921 blev rösträtten allmän och lika för män och
kvinnor, men först år 1944 avskaffades de sista inskränkande bestämmelserna i
allmän rösträtt i Sverige. I Finland infördes allmän rösträtt redan under den
ryska tiden år 1906, och republik år 1917.
Världsdepressionen slog till 1929 med börskraschen
på Wall Street. I den ekonomiska krisens skugga ökar nationalsosialisternas
popularitet i det av Versaillesfördraget förbittrade Tyskland, var
arbetarklassen misslyckats att genomföra en socialistisk förändring på grund av
socialdemokratins oförmåga att ena vänstern. Delar av tyska borgerligheten och
storfinansen såg nazisterna som ett verktyg att krossa det framryckande
proletariatet, och sommaren 1930 understödde de flesta storföretagarna och till
dem anknutna bankirer Hitlers NSDAP, som också vinner valet. Hitler vals i god
demokratisk ordning till rikskansler 1933.
Under täckmanteln av att vara neutrala visade sig
Sverige starkt samarbetsvillig med Hitler-Tyskland. Ställde sina hav och sitt
luftrum till förfogande. Sålde järnmalm mot guld och stärkte ett antisemitiskt
klimat. Sverige uppförde sig som om det var ockuperat. Utan att vara ställt
inför ett ultimatum eller inför en militär invasion följde landet det tyskarna
begärde för att underhålla det nazistiska krigsmaskineriet.
I samfundet Manhems medlemsförteckning trängs den
svenska överklassen. Där återfinns de aktade namnen från hovet, ämbetsvärlden,
akademierna och försvarsledningen. Samfundet uppvaktade Hitler i april 1939 med
Karl XII-statyett på vilken det stod inristat att han var Europas räddare.
Kungen var en ofta och väl sedd gäst i Berlin, var han delade svenska orden och
utmärkelser till nazieliten.
Det svenska folkhemmet beskrivs i viss håll som en
lätt brunfärgad diktatur, präglad av tvångssteriliseringar, antisemitism och
ingenjörssyn på människor. Folkhemstanket är lån från Weimarrepublikens
Tyskland, som nu gått i graven med Hitlers makttillträde. Detta hämmade inte
Sveriges handel med Tyskland, tvärtom. Den svenska exportindustrin gynnades
starkt av rustningarna i Tyskland och var en del av uppsvinget i Sverige efter
den djupa depressionen. Det är värt att påminna om att ända fram till 1939
fortsatte de västliga sk demokratierna att bedriva handel och ha utbyte med
Tyskland. Sverige fortsatte utan avbrott under hela kriget. T ex flöt järnmalm
enligt tidtabellen från det röda Malmberget direkt till tyska krigsindustrin
utan några protester. Anledningen till utbrottet av andra världskriget var inte
att västmakterna förklarade krig mot den nazistiska och antijudiska politiken,
utan att Tyskland hotade maktbalansen och marknadsintressena för de andra
staterna.
Socialdemokraterna i Sverige lyckades med det som
deras fränder i Tyskland misslyckats med, och blev det dominerande
regeringspartiet 1932. Framträdande i socialdemokraternas regerande är
samförståndet med det privata näringslivet, den sk Saltsjöbadsandan. Men vi bör
inte glömma skotten i Ådalen 1932, när svensk militär sköt svensk arbetare.
Sverige blev den ledande industrinationen i Norden, ty resten av Europa låg i
ruiner. Den fulla sysselsättningen hörde också till de utmärkande dragen i det
svenska samhället under perioden 1940-80.
Mot ekonomisk utveckling i Finland
Finland hade en klart positiv utveckling under
1930-talet, och en känsla av ökande jämlikhet började växa fram. Krigen
emellertid eliminerade för en lång tid framåt de ekonomiska möjligheterna till
systematisk välfärdspolitik. Under mer än ett decennium, inklusive hela
1940-talet var Finland helt inriktad på att säkra sin existens som en
självständig nation. Systematisk, långsiktig socialpolitik fick vänta till
1950-talet. Under åren 1945-52 betalade Finland ett krigsskadestånd, som
fördelat per invånare var det största i världen. Skadeståndet minskade
nationalinkomsten, skärpte skatterna och gjorde det svårt att återuppbygga
landet. Samtidigt skulle 400 000 förflyttade kareler omplaceras.
Drag- och stötkrafter vid utvandringen under
efterkrigsdecennierna
Det kan utan tvivel sägas att vad beträffar
rationella och politiska motiv låg under decennierna efter krigen all
dragningskraft hos Sverige och bortstötningskraften i Finland. Sverige hade
kommit in i en ekonomiskt fördelaktig och stabil utveckling, medan
förhållandena i Finland dominerades av ekonomiska svårigheter, arbetslöshet,
inrikespolitisk oro och utrikespolitisk osäkerhet.
Ännu i början på 1950-talet var det inte lätt att
resa från Finland till Sverige. Att få pass för utresa från Finland förutsatte
att man hade en inbjudan som garanterade ens uppehälle. Under 1950-talets
första år infördes lättnader men den stora dramatiska förändringen från
utvandringssynpunkt skedde år 1954 då man kom överens om en gemensam nordisk
arbetsmarknad och då passfrihet mellan de nordiska länderna infördes. Den 22
maj tecknades såväl protokollet om passfrihet och uppehållstillstånd som
överenskommelsen om gemensam nordisk arbetsmarknad mellan Danmark, Finland,
Norge och Sverige. Befrielsen från pass- och uppehållstillståndstvång gällde
från den 1 juli 1954 och arbetsmarknadsöverenskommelsen från följande dag, den
2 juli.
(Passfriheten slopas i Norden när Schengenavtalet
börjar tillämpas den 1 mars 2001. Nordborna blir tvungna att ta med sig passet
när de reser till andra nordiska länder. Skälet till "passtvånget" är
att EU:s regler för registrering av utlänningar ska tillämpas. Reglerna säger
att den som befinner sig utomlands ska kunna legitimera sig med en handling där
nationaliteten står utskriven, dvs som i forna Sovjetunionen. anm. 001025)
För Sverige och Finland låg rationaliteten i
fördragen i det faktum att Sverige behövde arbetskraft och i att det var
socialt och politiskt viktigt för Finland att minska den tidvis stora
arbetslösheten. Även om den fulla sysselsättningen i Sverige och dito
svårigheterna i Finland hörde till de sociala krafter som under
efterkrigsdecennierna starkast skapade en dragning till Sverige och
bortstötning från Finland fanns det andra viktiga samhällsfaktorer som
bostadsbristen.
Slopandet av passtvånget vid flyttning skapade
svårigheter att inregistrera utvandring och flyttningar för åren 1954-69.
Skattningar kan dock göras. Bl a har Majava beräknat invandringen till Sverige
och återflyttningen från Sverige samt nettoinvandringen till Sverige för åren
1946-81. Det framgår av Majavas resultat att den proportionellt minsta
återflyttningen till Finland fanns bland dem som flyttade till Sverige åren
1946-50. Bland den första kohorten av de till Sverige utvandrade fanns också
flera av politiska skäl och oro flyttade. Bland utvandrarna under 40- och
50-talen var utflyttade från Finlands kuststäder och från den svenskspråkiga
befolkningen mycket starkt representerade. Finnäs har kommit fram till att
utvandringen av svenskspråkiga under perioden 1950-70 sannolikt översteg 60 000
personer, vilket är ca 20 procent av de då utflyttade. Han beräknar också att
de svenskspråkigas benägenhet till återflyttning varit avsevärt mindre än de
finskspråkigas.
Den våldsammaste utflyttningen från Finland till
Sverige inträffade emellertid under slutet av 1960-talet. Då skedde också en
förändring av sammansättningen av de utvandrade som alltmer kom från
landsbygden i norra Finland. De två överlägset största utflyttningsåren var
1969 och 1970. År 1969 har beräknats att 38 607 och år 1973 41 479 individer
utvandrade från Finland till Sverige. Nettoförlusten var något större för år
1969 då 31 749 har beräknats ha stannat i Sverige, medan motsvarande siffra för
år 1970 var 30 518 personer. Under dessa två stora utflyttningsår dominerades
flyttningsrörelsen av utflyttade från Lapplands, Uleåborgs och Vasa län. Dessa
tre län stod för 56,7 procent av emigrationen år 1969 och för 48,3 procent
under år 1970.
Den stora utflyttningen från Finland till Sverige
under 1960-talet och fram till och med 1970 har ett samband med stora och
omvälvande samhällsförändringarna i Finland och Sverige.
1960-talet, ett förändringarnas decennium
Tillväxten var snabb under 1960-talet, men
utvecklingen var mycket olika i Finland och Sverige. Sverige hade en mycket
stark ekonomisk tillväxt kombinerad med full sysselsättning. Flera samverkande
faktorer bidrog till den ovanligt snabba tillväxten. Ett investeringsuppsving
gav stimulanseffekter på industrin, liksom invandringen. Det var också särskilt
den stora invandringen till Sverige från Finland som gjorde att Sverige i sin
expanderande industri kunde undvika direkt brist på arbetskraft.
Strukturomvandlingen hade genomförts framgångsrikt. Decenniet präglas av den sk
flyttlasspolitiken (AMS eller Alla Måste Söderut) eller stora omflyttningar
från landsbygden och norra Sverige till industriorter och städer i södra
Sverige. De negativa följdeffekter av detta uppmärksammades knappast i Sverige
under den stora tillväxtsboomen på 1960-talet.
Också Finland hade en snabb tillväxt under
1960-talet. Landet var emellertid utsatt för enormt stora strukturförändringar
och hade en arbetsmarknad med starka växlingar i sysselsättningen. Åren 1967
och 1968 utmärktes av en mycket hög arbetslöshet, som också blev en viktig
bakgrundsfaktor för den rekordartade utvandringen till Sverige under åren 1969
och 1970.
Finland genomgick under 1960- och 1970-talet en av
de snabbaste strukturförändringarna i Europa. En flyttningsrörelse från
lantbruket och dess binäringar som i de övriga nordiska länderna inträffat
tidigare skedde under dessa årtionden med stor snabbhet och häftighet. Ännu år
1960 var hela 36 procent av arbetskraften i Finland sysselsatt i jord- och
skogsbruk (Sverige 14 procent). Den höga siffran har till stor del sin
förklaring i bosättningen av den i kriget förlorade områdenas befolkning i
småbruk, som inte var bärkraftiga i längden. Under åren 1941-50 ökade
jordbrukslägenheterna i Finland med ca 120 000 nya enheter. Man har sagt att
Finland först på 1960- och 1970-talet blev ett industrialiserat samhälle.
Enligt 1980 års folkräkning hörde 9 procent till landets jordbrukarbefolkning,
vilket var 13 procent av arbetskraften (Sverige 5 procent).
Flyttningen från jordbruket innebar i Finland en
enorm flyttningsrörelse. Den gick inte enbart till Sverige utan också till
andra yrken, till städerna och till södra Finland. Förändringarna i
näringsstrukturen förändrade i sin tur på ett dramatiskt sätt klasstrukturen i
samhället. Den största förändringen låg onekligen däri att lantbruksproletariatet
plötsligt nästan helt försvann.
1960- och 1970-talen var för Finlands del inte bara
industrialiseringens och den stora utvandringens decennier. Finland förändrades
grundligt och blev i fråga om ekonomisk och social utveckling alltmer likt
Sverige. Både de sociala frågorna och problematiken av utvandringen blev helt
nya under 1980-talet.
Den nya situationen på 1990-talet
I fråga om utvandringen från Finland till Sverige
har 1980- och 1990-talet inneburit ett helt nytt läge. Under 1980-talet fram
till 1988 var i själva verket återflyttningen till Finland den dominerande.
Under 1990-talet har Finland haft en massarbetslöshet som vida överstiger vad
man tidigare har upplevt men också Sverige har haft arbetslöshet som gjort det
mycket svårt för invandrare att finna lämpliga arbetstillfällen på den svenska
arbetsmarknaden. I Finland har den traditionella svenska dragkraften ganska
mycket ebbat ut.
Det är också intressant att notera att utvandringen
till Sverige, när den förekommer, också till sin struktur förändrat karaktär.
Tidigare kom utvandrarna från Finland till huvudsaklig del från arbetarklassen.
Under slutet av 1980-talet och början på 1990-talet har en större del av
utvandrarna bestått av tjänstemän, studerande och forskare, som ofta från
början betraktat sina Sverigevistelser som tillfälliga. Utvandringen håller
alltmera på att få en allmäneuropeisk karaktär. De rörligaste är unga
människor, som är ganska öppna för möjligheten att flytta mellan olika länder i
sökandet efter nya erfarenheter och avancemang.
Under hösten 1994 blev både Sverige och Finland
medlemsstater i den europeiska unionen, EU. Till EU:s principer hör friheten
för kapital, varor och människor att fritt röra sig mellan de europeiska
medlemsländerna. Även om flyttningar mellan Sverige och Finland med säkerhet
kommer att förekomma också i framtiden är utvandringsproblemen nya och alltmer
alleuropeiska till sin karaktär. Nya former för gränsöverskridning söks
intensivt.