Hur vikingalegenden uppstod
Jan Guillou redovisar hur vikingalegenden uppstod
som romantiska påhitt på 1800-talet. När
Sverige i sitt antagligen sista krig med Ryssland, förlorade hela Finland år
1809, gällde det, med diktarens ord att "inom Sveriges gränser vinna
Finland åter". Det betyder hitta på uppmorskande historier om vårt
ståtliga folk och historia, ett gammalt trick i kristider. Vid tiden för
Sveriges förlust av Finland fanns ingen "vikingatid" i vår
historieskrivning. Den period som avses var bara yngre järnåldern. Och ordet
"viking" var knappast känt och hade bara använts i poesi en gång av
Erik Gustaf Geijer, som i en niddikt om Lord Nelson hade beskrivit denne som
"viking". Ordet betydde nämligen skurk, sjörövare, niding, rövare.
Men de revanschistiska intellektuella slöt sig år
1811 samman i en förening för dyrkan av det storståtliga förflutna som kallades
Götiska förbundet. Och i föreningens första tidskriftsnummer skrev Geijer nu en
dikt som skulle bli mycket berömd. Den heter "Vikingen" och
framställer en fornnordisk hjältetyp ungefär som vi föreställer oss den i dag.
Esaias Tegnér blev också götisist och skrev omsider "Fritjofs saga"
som än i dag plågar svenska skolbarn. Konstnärer kallades in under fanorna och
började måla bilder av dessa "vikingar", ty nu förändrade man ordets
innebörd till att betyda hjälte, stor kämpe och så vidare.
I konstnärernas fantasi uppstod dessa
"vikingars" utseende och snart var legendskapandet en hel industri.
Vid senare delen av 1800-talet kom man på att slutet
av yngre järnåldern var en så viktig period att den måste ha ett eget namn –
vikingatiden.
Vikingar som kulturbärare
Man har ibland i rosande syfte talat om birkarlarna
och deras föregångare som andliga släktingar till de nordiska vikingarna.
Vikingarnas beröring med nordkalottens folk inskränkte sig till att norska
’ländermän’ vid Halogalandskusten utkrävde "skatt" av samerna och
därvid även gjorde plundringståg till dessas land. Det talas även om att en och
annan gjorde färder till Bjarmaland och där plundrade och brandskattade
handelsmän och befolkningen. Vikingarnas makt utsträckte sig aldrig till
Bottenhavet.
Vikingens bedrifter, sådana som de framställs i
urkunderna, bestod i härfärder, härjningar, plundringar och systematiskt brännande
av den fredliga befolkningens gårdar, vilket allt sedan glorifierades av i
samma rövartåg deltagande skalder. Man kan beteckna de som den tidens
stråtrövare, vilkas yrke var endast nedrivande och kulturfientligt i ordets
sanna betydelse. Somrarna låg de i ledung, härjande och skövlande och om
vintrarna njöt de av sitt rövargods och "lekte kämpalekar", medan den
omgivande befolkningen fick sörja för deras underhåll. Fornnordisk lyrik är med
stolthet berättade lovsånger om vikingarnas grymheter, som hade inga gränser.
Enligt Adam av Bremen var en av vikingafärdernas ändamål att röva människor och
sedan sälja dem som slavar.
Från kulturell synpunkt finns det ingenting som kan
motivera senare tiders glorifierande och romantiserande av vikingarnas stråtrövartåg.
Man kan med fog säga att vikingatågen blev för Västeuropa en olycka som kom att
fördröja medeltidens hela utveckling. (Jan Guillou om vikingar och svenskar)
Birkarlarna och deras företrädare hade däremot den
fredliga handelsverksamheten till mål. De styrde sina lappfärder till
nordkalotten, därifrån skogarnas och flodernas rikedomar förmedlades neråt
landet och till länderna i söder. Till folket i lappmarkerna medförde de
nödvändighetsvaror och livsmedel, mot vilka de tillbytte sig pälsverk, fisk m
m, som kom alla till nytta och befrämjade utvecklingen i ödebygderna. Genom de
öppnades förbindelsen mot yttre världen. Det gav möjligheter till
uppbyggnadsverksamheter i motsats till vikingarnas härfärder.
Fornnordisk lyrik och Kalevala
Framställningar ovan av vikingens mentalitet kan
jämföras med forntidssägner i Kalevala. Givetvis är varken Kalevala eller de
nordiska hjältesagorna några säkra historiska källor, men de ger dock en bild
av folklynnet och företagarverksamheten under forntida dagar.
Kalevalahjältarna glorifieras ej för blodiga härtåg
och rövarbragder, som knappast förekommer i skildringarna. Snarare föraktas
jakten efter guld och silver. Modet, som icke saknas här, har en helt annan
inriktning än den råa styrkans. För Väinämöinen utgör sången till naturens lov,
till hemlivets helgd och välståndets förkovran jämte det mänskliga
uppbyggnadsarbetet kärnan i runorna. Hjältarnas kamp utkämpas ej med svärd och
spjut, även om dessa vapen ingick i utrustningen, utan med kväden och visdomsord
samt ädel tävlan i skog och mark. Hänförande bloddrypande skildringar om
stråtrövartåg efter andras guld och rikedomar har ej någon framstående plats i
Kalevala-eposet men desto mer Väinämöinens hyllningssånger till dem, som odlat,
plöjt och röjt i Karelens nejder och Pohjolas mörka bygder. Uppstår det
strider, gäller det endast kamp om odlingar och fiskevatten. Endast den veke
Lemminkäinen far till Pohjola i krigiskt syfte, men detta gör han inte av
snikenhet för guld och rikedomar, som han föraktar, utan för att hämnas på sin
hustru Kyllikki, som svikit sin ed. Därför vill också Lemminkäinen bryta sin ed
att ej draga ut i strider. När Väinämöinen för undantags skull tillgriper
svärdet, är det endast för att återerövra solen och månen för ett lyckliggörande
av Kalevalas och Pohjolas folk.
När "vaka vanha Väinämöinen" avträder från
scenen, lämnar han till sitt folk och dess ungdom inga minnen av blodiga
krigarbragder utan som käraste gåva och effektivaste vapen sin sång och sin
kantele med orden:
Soiton Suomelle sorean, Han har lämnat kvar sin kannel,
kansalle ilon ikuisen, klangrikt strängaspel åt Suomi,
laulut suuret lapsillensa. åt sitt folk ovansklig fägnad, åt
sin ätt en skatt av sånger.
Yrke - viking
Formen rus – en stavelse som i finskan ingår både i
Ruotsi (Sverige) och ryssä (ryss) – är ett socialt, alltså funktionellt och
näringsbaserat namn som uttrycker marin kultur och ingalunda en nationell term.
Termen kurländare, kuroner måste man också förstå på samma sätt. Detta gäller
även ordet viking, fast ingen storman ville nämnas som viking! Ordet betydde
nämligen skurk, sjörövare, niding, rövare. Det var måhända så att ruserna och
kuronerna utgjorde samhällets aristokrati, köpmän och krigare, som inte
nödvändigtvis behöver tala samma språk som trälarna? Birkarlar är ett yrkeskår,
men kvenerna är ett folk.
Handel i österled
Allt tyder på att det var finsk-ugriska folkstammar,
vilka redan långt före vikingatiden befolkade områdena från Estland och Litauen
över Ladogaområdet och norra Ryssland samt längs Volga och dess bifloder samt
övre Dnjeprområdet, som förmedlade handelsförbindelserna med Kaspiska havets
och Svarta havets stränder. I den svenska historieskrivningen har man
tillskrivit vikingarna ej blott uppgiften av varuförmedlingen utan även det
ryska rikets grundläggning. Huvudkällan för denna uppfattning är
Nestorskrönikan från 1100-talet, vars huvudsyfte var att påvisa slavernas
första kristnande. Krönikans framställningar av de händelser, som hänför tiden
800-900-talen, är huvudsakligen byggda på folktraditionella uppgifter av mindre
tillförlitlighetsgrad som att Ruriks son Igor tågade mot grekerna "med
tiotusen skepp". De enda som än idag håller fast i myten om svenska
vikingar som grundlade Ryssland, går att finna i en begränsad krets i samma
kulturkrets. Att varjagerna deltagit i de ryska striderna är däremot rätt så
klart.
Snarare är de svenska vikingarna ryssar, som t ex i
Vetenskapsradion (001007) föreslogs från akademiskt håll i Uppsala. Det är
nämligen sannolikt att Novgorod är det mytiska Holmgård. Det finns gott om
fornfynd i Novgorod, som visar typiska "vikinga"-drag och dessa fynd
är till antal fler och äldre än de svenska, vilket klart tyder på att
vikingarnas urhem låg öster om Östersjön.
Det finns emellertid inga belägg på att vikingarna i
österled förmedlat handeln från och till de nordliga trakterna. Varjagerna,
dessa avlönade yrkeskrigare, hade inte något att göra med handel. De fornfynd
österifrån, som vi finner i den svenska jorden, är blott krigsbyten och
rövargods.
Karelernas handelsvälde utvecklades under
800-1100-talen parallellt med efterfrågan på pälsverk från fångstmarkerna
(erämaat) till Medelhavsländerna och Västeuropa. Det finska älvnätet och
sjösystemen var särskilt lämpade för erä-männens framträngande mot Bottenhavets
kuster, varifrån nya vattenvägar öppnades. Bottenhavet, Kvenhavet, hade enligt
forntidens sätt att se goda förbindelseleder åt olika håll: söderut över havet,
mot sydost till Österbotten längs låglandet (Kainuu), österut över
Kajaneområdet till Bjarmernas (permalaiset) land och Karelen jämte Vita havet
(Vienan Meri), norrut mot Ishavet och norska Finnmarken (Ruija) samt västerut
till Halogaland i Nordnorge. Alla dessa trafikleder har bevisligen trafikerats
såväl somrar som vintrar under den tidigaste historiska tiden och sannolikt
även under forntiden.