Finska språkets ställning i det svenska riket
Vi bör minnas att "nationalspråken" som
sådana är unga företeelser, och produkter av kulturell och politiska faktorer,
utan egentligt samband med lingvistiskt verklighet. Att vi t ex i Skandinavien
talar om "språken" svenska, danska och norska, återspeglar resultatet
av en politisk, historisk och kulturell utveckling, på samma sätt som vi
betecknar finskan och karelskan som skilda "språk".
Språk i medeltidens Sverige
Det svenska rike som mot vikingatidens slut och
medeltidens början gradvis införlivade de av västliga finska stammar bebodda
landområdena var ett löst sammansatt landskapsförbund som genom den nya kristna
religionen knutits till den väst- och sydeuropeiska, dvs katolska
kulturkretsen. Eftersom kyrkan sedan också under åtskilliga århundraden var den
enda fasta organisation som var i stånd att också erbjuda världslig bildning,
blev kyrkans överstatliga språk, latin, även språket för den världsliga
administrationen, kulturen och det mellanfolkliga umgänget. I sin till folket
inriktade verksamhet använde också den katolska kyrkan folkspråket, tvärtemot
vad vi vanligtvis får lära oss i lutherska länder.
Knappt hade Sveariket konsoliderats förrän den
utsattes för ett allt starkare tryck söderifrån. Genom sin överlägsna marina
teknologi kom tyskarna att dominera handeln på Östersjön – från mitten av
1300-talet fast organiserade i det mäktiga Hansaförbundet. Tyskarna bidrog till
att bygga upp befästa handelscentra som utvecklades till städer med stort
ekonomiskt, politiskt, kulturellt och, inte minst, språkligt inflytande.
Detta inflytande gav upphov till ett svensk-tyskt
blandspråk, som i grunden förändrade det svenska (och danska) språket. Det
gamla norröna språkets hela grammatiska struktur rasade samman och utvecklingen
mot våra dagars svenska tog sin början. Samtidigt bemängdes språket med tyska
lånord, så till den grad att idag bortåt 75 procent av svenskans ordförråd är
av tyskt ursprung. (När t ex Esaias Tegnér i dikten "Språken" kallar
svenskan för Ärans och hjältarnas språk, är det bara ordet och i satsen som är
ursprungligen svenskt.
Sammanfattningsvis kan den språkliga situationen i
det medeltida svenska riket beskrivas på följande sätt: I landet talades som
levande folkspråk svenska (eller snarare ett antal från varandra mer eller
mindre avvikande norröna dialekter, bland vilka städernas språk närmast var att
likna vid ett plattysk-svenskt blandspråk), finska (eller ett antal
östersjöfinska dialekter) – samt i rikets obestämda norra och östra utmarker,
lapska/samiska. Tyska (plattyska) talades av stor del av städernas borgerskap
och handelsmän och var östersjöområdets lingua franca, och under unionstiden
gjorde danskan insteg i förvaltningen. Av dessa användes endast svenska och
tyska som skriftspråk. Latinet var kyrkans, undervisningens, den högre
kulturens och även förvaltningens dominerande språk.
Reformationen och det finska skriftspråkets uppkomst
Utvecklingen mot en starkare och mer centraliserad
kungamakt medförde också en uppgörelse med kyrkan, som samtidigt skakades av
interna lärostrider. Gustav Vasa återupprättade ett politiskt oberoende
Sverige, och eftersträvade samtidigt ekonomiskt handlingsfrihet i förhållande
till de tyska hansastäderna. Detta lyckades han också, fast vi bör minnas att
han även kallats "Lübecks dräng", ty han inledningsvis stöddes
ekonomiskt och politiskt av Hansan i kampen mot den dansk-dominerade unionen,
som hotade tyskarnas handel i Östersjön. I denna politik passade den lutherska
läran in, som i sin politiska tillämpning gjorde konungen till kyrkans
överhuvud, och vars ideologi blev ett brukbart instrument för stärkandet av
riksenheten.
I den östra rikshalvan fick Mikael Agricolas (ca
1510-57, biskop i Åbo) arbete med att till finska översätta delar av Bibeln och
kyrkliga handböcker officiell sanktion och uppmuntran. Agricola baserade det
skriftspråket på dialekten i Åbotrakten, där förmodligen något av en bildad talspråksform
hunnit utvecklas. Medvetet har emellertid vid behov också språkbruket i andra
landsänder beaktats, inte minst östfinska dialekter för att skapa en av alla
förståelig överdialektal språkform. Det säger sig självt, att språket trots
detta står i stark beroende på de svenska, tyska och latinska förlagorna, även
om Agricola i ordförrådet sökte undvika onödiga utländska lån och annat
främmande gods. Uppenbarligen skapade han själv en mängd också för dagens
finska centrala termer, och därmed lade grunden för den puritanska traditionen
i finsk språkutveckling.
Den första på finska tryckta boken, troligen utgiven
1543, var en enkel ABC-bok (ABC-kiria) innehållande läsningens grunder
kompletterade med tio guds bud och ett antal centrala böner. Boken var inte
avsedd att brukas av allmogen, utan härur skulle prästerskapet inhämta
grunderna i det nya skriftspråket. Denna den finska litteraturens förstling
följdes i rask takt av översättningar av en rad bibelböcker, kyrkliga
handböcker och det monumentala verket Rucouskiria Bibliasta på hela 875 sidor,
och redan år 1548 utkom Se Wsi Testamentti eller Nya testamentet på finska.
Agricola hann inte fullborda en fullständig
bibelöversättning, utan det skulle dröja till 1642 innan Biblia. Se On: Coco
pyhä Ramattu suomexi, hela bibeln på finska utkom, i en för sin tid stor
upplaga om 1200 exemplar.
Finska språket inom förvaltningen
Detta nyskapade finska skriftspråket fick sin
största och huvudsakliga användning inom kyrkans krets, men från 1555, då
Gustav Vasa den 21 november nedtecknade ett brev på finska, också i viss mån i
världsliga administrativa sammanhang.
Förvaltningsspråket fortfor att vara svenska i den
östra rikshalvan, liksom bildningens latin, men också finskan togs i bruk från
1584 i kungliga kungörelser, plakat och förordningar. Man bör emellertid
minnas, att kungörelserna in på 1700-talet inte var avsedda att direkt läsas av
allmogen, utan de riktade sig till prästerskapet för att från predikstolen
uppläsas.
Också rättsväsendets språk var svenska, även om
talrika gamla svenska lånord från rättskipningens område i finskan liksom
inströdda finska yttranden i domstolsprotokoll vittnar om att finska språket
kom till muntlig användning i förhandlingarna. Vikten av att få en lagtext på
finska uppmärksammades tidigt. Redan på 1580-talet förelåg en översättning av
Kristoffers landslag, följd av ytterligare översättningar från 1601 och 1648.
Även Magnus Erikssons stadslag översattes ungefär samtidigt. Dessa
översättningar trycktes emellertid aldrig.
Till skillnad från den världsliga lagstiftningen
utkom dock 1686 års kyrkolag redan två år senare på finska, Kircko-Laki ja
Ordningi. Prästens skyldighet att i sin predikoverksamhet använda ett av folket
begripligt språk inskärptes i lagen.
Den kanske viktigaste maktformen under
stormaktstiden var armén. Eftersom den till sin huvudbeståndsdel var en
bondehär, användes av naturliga (och tvingande) skäl också den finska bondens
språk som kommandospråk, vilket även officerare av främmande extraktion fick
lära sig.
Klagomål och tjänster
De rådande förhållandena inom den civila
rättskipningen ledde till upprepade klagomål från den finska allmogen, framför
allt under 1700-talet, då också rättegångsförfarandet alltmer övergick till
handläggning av skriftliga dokument. Vid 1731 års riksdag anhöll man således,
att det åtminstone skulle finnas edsvurna translatorer vid varje domsaga, men
kravet avvisades med hänvisning till medelbrist.
När 1734 års lag stadfästs och utkommit begärde man,
att den skulle översättas till finska, och 1736 igångsattes arbetet, men
arbetet blev liggande. Lagtexten Ruotsin Waldacunnan Laki utkom äntligen år
1759, utan att officiellt likställas med den svenska grundtexten.
Den gustavianska erans grundlagar publicerades
emellertid omedelbart också på finska (Hallitus-Muoto, 1772, och Yhdistyxen- ja
Wakuutuxen Achti, 1789), vilka ju i Finland kom att förbli i kraft till år
1919.
Finska språket vid riksdagarna
De finska landskapen hade rätt att på jämlika
villkor delta i riksdagens arbete. De stora avstånden, de svåra
kommunikationsförhållandena och de dryga kostnaderna gjorde emellertid att i
synnerhet de finska bönderna i regel var underrepresenterade. När under
frihetstiden riksdagarnas reella inflytande ökade och också det finska
deltagandet blev livligare kom också språkfrågan att diskuteras. För de högre
stånden utgjorde språket inte något problem, men i bondeståndet fanns ledamöter
som inte förstod svenska.
Krav började resas på att de finska ledamöterna
skulle få en fast finskkunnig sekreterare och 1734 krävde man också en tolk.
Under hot om rättegång fick kraven återtas, vilka även annars avvisades. 1771
användes finska för första gången officiellt i bondeståndet av karelaren
Kuittinen, vars brandtal resulterade i att bondeståndet fann det rimligt att
anställa en finsk tolk.
Folkundervisningen
Kyrkan fungerade som kronans utsträckta hand att
göra allmogen lydig överhögheten genom hotelser om kärselden och derivater i himlariket.
Metoden var att lagvägen utesluta alla som inte underkastade den enda rätta
läran och dess påbud. År 1562 stadgades att den som för första gången skulle
motta nattvarden åtminstone skulle kunna budorden, fader vår och
trosbekännelsen. Och om du inte mottog nattvarden, var du en icke-person, du
existerade inte och hade inte några rättigheter. År 1686 fastslog kyrkolagen
kaplanernas och klockarnas plikt att "med all flit och trohet driva
barnaläran", och detta med folkspråket.
År 1666 utgav den västmanländske rusthållarsonen
Johan Gezelius d ä (biskop i Åbo) Yxi paras lasten tavara, som förutom ABC-bok
innehöll Luthers lilla katekes. Arbetet var det första i sitt slag efter
Agricolas pionjärarbete, fick en oerhörd verkan och kom att i över tvåhundra år
utgöra en av hörnstenarna för folkbildningsarbetet i Finland. Boken utkom i
sammanlagt 123 upplagor, den sista 1889.
Man bör emellertid minnas att undervisningen
knappast syftade till en läskunnighet i modern mening, utan det var fråga om
att bibringa förmåga till mödosam högläsning, som kontrollerades vid de
regelbundet återkommande husförhören. Först mot slutet av 1700-talet började
också krav på skrivkunnighet att uppställas.
Den egentliga skolundervisningen handhades av
städernas trivialskolor, pedagogier och gymnasier. Först mot slutet av
1600-talet inrättades de första landsbygdsskolorna i Finland. Antalet
läroinrättningar var dock litet, och mot slutet av den svenska tiden fanns i
Finland ett gymnasium (i Borgå), åtta trivialskolor och tio pedagogier. I
samtliga dessa skolor var latinet undervisningsspråk, för att på 1700-talet
bytas ut mot svenska. Finska användes i någon mån som hjälpspråk i de lägre
klasserna, och i Åbo katedralskola lästes bönerna ibland på finska. Vid Borgå
gymnasium började man på 1700-talet läsa ur den finskspråkiga bibeln vid
morgonandakterna på onsdagar och lördagar.
Litteratur på finska
Mot bakgrunden av ovan beskrivna förhållanden är det
naturligt att grogrunden för en finskspråkig litteratur var mager. Det saknades
helt enkelt avnämare.
Före Stora ofreden utgjorde finska språkets andel av
den tryckta produktionen ungefär 10 procent (svenskan 30 % och latinet 60 %),
och efter 1721 ca 20 procent (svenska 40 %, latin 40 %). Ser man till absoluta
tal utkom under den svenska tiden (till 1809) sammanlagt ca 1950 finskspråkiga
tryckalster, av vilka dock endast 174 var böcker i egentlig mening (minst 16
sidor). Ca 80 procent av texterna hade religiöst innehåll.
Spridningen av böcker inskränkte sig också länge
till de högsta stånden. Först under 1700- och framförallt 1800-talet började
boken i takt med ökande läskunnighet nå ut till borgerskapet och allmogen.
Den första på finska utgivna diktsamlingen med
världsligt innehåll utgörs av 12 smådikter avfattade på den finska folkdiktningens
traditionella versmått, runometern, som Gabriel Calamnius utgav år 1755 under
titeln Wähäinen Cocous Suomalaisista runoista. Den första originalromanen på
finska utkom först år 1864. Vem? År 1705 började almanackan utges på finska av
matematikprofessorn Tammelin.
När Anders Lizelius år 1775 försökte ge ut en
finskspråkig tidning, Suomenkieliset Tieto-Sanomat, fick han ge upp företaget
efter knappt ett år i brist på prenumeranter.
Finska språket i den vetenskapliga världen
Av största betydelse för rekryteringen av
finskkunniga präster och tjänstemän blev inrättandet av Åbo akademi år 1640.
Akademin hade under sitt första år 186 studenter, av vilka 96 var hemmahörande
i Finland och 69 kom från Sverige. Under 1600-talet studerade sammanlagt 4702
studenter vid lärosätet, av vilka 64 procent kom från Finland och 29 procent
från Sverige. Återstoden kom främst från de baltiska provinserna. Flertalet
studenter var prästsöner. Adeln sökte sig i stor utsträckning utomlands, och
borgarståndets andel var bara ca 14 procent och bondeståndets under 10 procent.
Ungefär hälften av akademins professorer kom före
1700 från Sverige, varefter de finska ökar så att 1808 var alla akademins 15
professorer hemmahörande i Finland. Resultatet av akademins arbete kan avläsas
i att medan under 1600-talet ca 40 procent av de högre ämbetsmännen i Finland
rekryterades från den egna landsdelen, hade andelen stigit till 60 procent år
1700.
Det första formella insteget vid Åbo akademi fick
finska språket år 1767, då en oavlönad docentur i ämnet inrättades. Som
undervisningsspråk fortfor man emellertid att använda latin och från mitten av
1700-talet svenska. Först år 1864 erkändes finskan som undervisningsspråk vid
universitet, men då utgjorde ju Finland sedan länge en egen politisk enhet.
Stormaktstidens språkförhållanden
I riket talades under dess största utsträckning
närmare tjugotalet olika språk, men språket var inte det som höll staten
samman, utan snarare enigheten i religion och troheten till härskaren. Om det
fanns något språk som kunde kallas lingua franca var det tyska snarare än
svenska. I riket vidtogs planmässiga och hårdföra försvenskningsåtgärder
gentemot danskan och norskan, och mot bruket av ryska bland de finska folken i
Ingermanland och Karelen som en kamp mot den ortodoxa kyrkan.
Svenska och tyska var de viktigaste statsspråken och
de enda som användes i ett brett spektrum av samhällsfunktioner. Latinet var
det viktigaste lärdomsspråket och instrumentet för det mellanfolkliga,
vetenskapliga och diplomatiska umgänget, även om också tyskan och franskan
började göra sig alltmer gällande i dessa funktioner.
Tendenser till en språklig försvenskning också av de
finsktalande områdena gjorde sig gällande framför allt från 1700-talet,
inspirerade av kontinentala idéer, men ledde inte till konkreta åtgärder.
Pragmatism och diglossi
Den språkliga situationen mot slutet av den
gemensamma tiden karakteriserar Huovinen (1986) som en diglossi, dvs de båda
språken levde sida vid sida med klart åtskilda, i viss mån varandra
kompletterande samhällsfunktioner.
En officiell tvåspråkighet i nutida (ex finländsk)
mening stod man helt främmande för. Användningen av finskan och svenskan
dikterades i första hand av praktiska motiv. Språket utgjorde inte heller grogrund
för de separatistiska tendenser, som gjorde sig gällande i Finland under
1700-talet, utan det var först den politiska skilsmässan från Sverige som
skapade betingelser för en på språket uppbyggd identitet i Finland.