Finnarna - Europas äldsta folk
Modern forskning konstaterar att finnarna tillhör
den europeiska genfamiljen. På 1980-talet påbörjades i Europa kartläggningen av
mitokondrial DNA mellan olika folkgrupper och resulterade i en all-europeisk
genfamilj, dvs alla förutom två av Europas folk påvisades som genetiska
släktingar. Finsk-ugriska språk är ju annorlunda från indoeuropeiska språk, men
de som talar dessa skilda språk, kan genetiskt vara av nära släkt. De enda
avvikande folken i nutida Europa är samerna och baskerna. Av "européer"
står irländare längst ifrån oss genetiskt, medan holländare, svenskarna och
esterna är närmast. Vi kan påstå att vi tillhör ett folk som formats i denna
del av världen - vi är Europas urinvånare. Språkvetenskapliga termer
(indoeuropé, finsk-ugrisk osv) används inte längre inom vetenskapen, när man
forskar om människopopulationernas biologiska arv. Zigenare t ex är
indoeuropéer. Slaver, balter, germaner är inte genetiska enheter, utan mycket
yngre begrepp än t ex bildandet av finnarnas genpol. Den process som formade
germanerna, slaverna osv, gav även form åt finnarna. Vad som skiljer oss är att
vi i hög grad bevarat kontinuiteten med vårt ursprungliga språk. De andra har
bytt sitt språk till ett indoeuropeiskt-finsk-ugriskt blandspråk några tusen år
sedan.
Marja-Liisa Suontaus, docent i genetik, Åbo
universitet: "Av allt att döma visar sig finnarna genetiskt mycket
homogena." "I kartläggningen av finnarnas släktdrag har man som
jämförelse använt sig av de olika europeiska folkens sammansättning av
arvsmassan i mitokondriet. Av resultatet kan konstateras att finnarnas
mitokondriala DNA är mycket likartad med andra europeiska folk, såväl med
finsk-ugrer som med indoeuropéer. Forskningen av mitokondrial DNA stödjer
således antagandet av finnarnas västliga, indoeuropeiska arvsanlag." Det
indoeuropeiska arvet nämns av någon anledning som ’västligt’, fast
indoeuropéerna är invandrade nomader långt från öster.
Koloniseringens huvudströmmarNya forskningsrön
föreslår att förhistoriska koloniseringens huvudströmmar till Östersjöfinland
är från söder mot norr, och inte från öster mot väster. Östersjöfinland är ett
nytt begrepp som introduceras av Julku (red, 1997) i en samlingsvolym med samma
titel. Begreppet syftar till östersjöfinnarnas bosättningsområde. I denna
finsk-ugriska folkens västligaste grupp räknas finnar, kareler, vepser, voter,
ester, ingermanländare och liver.
På sjätte årtusendet före vår tideräknings början
(fvt) var Europa indelat i två områden med olika näringsgren, med gränsen
löpande från nuvarande Holland till Svarta havet och vidare till Uralbergen.
Norr om linjen var folken matanvändare (food approprieters), dvs
jägare-fiskare-samlare och söder om matproducenter (food producers). I
matproducenternas västra del var folken jordbrukare och boskapsskötare, och i
det östra, norr om Svarta havet, var de boskapsuppfödare. Folken i norr talade
ett uraliskt urspråk (U), medan de i sydost talade ett indoeuropeisk urspråk
(IE). Båda urspråken hade säkert flera dialekter.
Européer före indoeuropéer
Efter 5500 fvt börjar gränsen mellan dessa två
närings-grenar glida mot norr. Klimatförbättringen och växt-zonernas flyttning
lockade storviltjägarna att flytta norrut efter sitt byte. De som blev kvar,
måste anpassa sig. Processen fortskred på två sätt: 1) befolkningens
näringsgren och språk byttes ut medan de stannade kvar (cultural and linquistic
diffusion), och 2) genom migration (kolonisering), dvs matproducenter från
söder flyttade norrut och tog med sig sin näring och sitt språk (demic diffusion).
Wiik (Julku 1997) menar att den förra var mest avgörande. Jägare i norr bytte
ut, inte bara sin näringsgren, utan också sitt uraliska (senare finsk-ugriska
SU) språk till ett indoeuropeiskt språk. I södra delar av norra Europa, i
nuvarande Nordtyskland, Danmark, södra Sverige, Polen, Litauen och västra
Ukraina, skedde alltså ett byte av språk U/SU > IE. Bara i norr lyckades de
finsk-ugriska folken bevara sitt eget språk, fastän alltid under stark
indoeuropeisk tryck. Undantaget till detta mönster är ungrare, som flyttade in
på sitt nuvarande område från öster relativt sent.
De indoeuropeiska och uralsk/finsk-ugriska språken
har varit i tät kontakt med varandra de senaste 7500 åren. Som resultat av
språkgränsens flyttning norrut genom norra Tyskland, Danmark och södra Sverige
under perioden 3500-2800 fvt, har element av uralsk/finsk-ugriskan infogats i
germanska/skandinaviska språk. Indoeuropeiska element lånades speciellt i
kustdialekterna av finskan, estniskan och litauiskan. Detta var resultatet av
flera migrationer av indoeuropéer till kusttrakterna i Estland och Finland
under bronstiden (främst 1500-900 fvt), romerska järntiden (50-400),
korstågsperioden (1050-1300), och under medeltiden.
Finskan- ett ursprungsspråk i Sverige
Detta språkbyte U/SU>IE, vilket skedde på de
teutoniska folkens traditionella tillblivelseområde i norra Tyskland, Danmark
och Skåne 3500-2800 fvt, hade en väsentlig påverkan på tillkomsten av germanska
språk (IE+U/SU substrat eller IE+su). SU språk förvandlade fonetiken (och
syntaxen) i den indoeuropeiska som talades i Nord- och Mellaneuropa, dvs IE
språk förändrade ursprungsfolkens språk, men förändrades även själva. På
arkeologiska, genetiska och lingvistiska grunder kan man påstå att senare
bronstidens språk i Skandinavien var finsk-ugriskt eller baltiskt, eller
bådadera. Finskan i Mellansverige (läntinen myöhäiskantasuomi) byttes mot ett
germanskt (IE+su) först efter 700 fvt.
Språkbytet fortgår
Språkbytet och språkgränsens
glidning mot norr har inte avstannat utan fortgår, dvs norskan, svenskan och
ryskan vinner alltjämt terräng på bekostnad av samiskan, finskan och karelskan.
De finnar som på 1500- och 1600-talen inbjöds av kronan att kolonisera det inre
av Sverige, och som är förfäder till hundratusentals svenskar (inkl kronprinsessan Estelle), bosatte sig i
150 socken i 10 län. På 1960-talet försvann det sista av deras finska språk för gott, vilket
är språkbytets sista fas.
Mikael Reuter
Home
